Riktor är en man med inrutade vanor. På dagarna arbetar han på ett äldreboende med mycket gamla och sjuka människor. Utåt sett tycks han var den perfekte, omtänksamme vårdaren, men när ingen annan ser plågar han de äldre. Bara lite, så att det inte lämnar synliga spår, men tillräckligt kännbart för att väcka rädsla när han närmar sig.

På kvällarna går Riktor hem till sitt hus. Han bor ensam, har ingen tv och han får aldrig besök. När han är ledig sitter han på en speciell bänk i parken nära arbetsplatsen och iakttar olika personer med cynisk blick. Han förutsätter att ingen av dem går att lita på, och att det kommer att gå dem alla illa. En dag efter jobbet går han en långpromenad och blir vittne till en dramatisk händelse. En skidåkare ute på isen åker ner i en vak. Mannen kämpar för sitt liv men sjunker till slut och drunknar. Riktor står stilla och ser på, adrenalinet börjar pumpa genom kroppen, men han gör inget för att hjälpa skidåkaren.

Av en slump blir Riktor bekant med Arnfinn, den äldre mannen i parken. Han bjuder hem Arnfinn och något liknande vänskap utvecklas. Till en kväll då han kommer på Arnfinn med att stjäla pengar ur hans plånbok. Plötsligt brister något inombords. En livslång, inkapslad vrede flammar upp …

Jag kan se i mörkret är en roman med krypande spänning och knivskarp psykologisk skärpa. Den handlar om en mycket ensam människa, vars obehagliga inre liv en dag börjar ta sig alltmer skrämmande uttryck. Han är en mitt ibland oss: han är den vänlige vårdaren på äldreboendet, han är mannen på parkbänken, han är en potentiell mördare …