När hon äntligen hittade kroppen hade solen för länge sedan gått ner. Mörkret hade börjat växa mellan granarna, och under ett förvirrat ögonblick undrade hon om det ändå inte var ett slags illusion. En bisarr hägring, detta plötsliga vita flickkött som lyste emot henne under riset - och som kanske skulle vara försvunnen bara hon kom sig för med att blunda bort den. Men hon blundade inte. Den inre rösten som hade lett henne hit tillät henne inte att blunda. Bara att handla, och att utföra detta obegripliga som den uppdragit åt henne. Detta absoluta, tvingande. Och plötsligt var det som om hon slitits itu. Hon kastade sig ner på knä på golvet bredvid britsen, slog armarna om huvudet och började vagga från sida till sida. Van Veeteren böjde sig fram och strök henne lite valhänt över ryggen. Så öppnade han dörren och ropade på inspektör Tolltse. Nej, tänkte han. Jag vill inte vara med längre. En anonym kvinna meddelar att flickor försvinner från ett sommarläger hos den obskyra sekten Det Rena Livet. Talar hon sanning? Vem är hon? Och vad döljer sig bakom sektledarens fanatism? Kommissarie Van Veeteren tar sig an ett fall där alla frågor bemöts med tystnad och där hans egen intuition är det enda som kan ge honom svaren. Kommissarien och tystnaden är den femte av Håkan Nessers böcker om Van Veeteren, en romansvit som blivit den stora sensationen inom 90-talets svenska kriminallitteratur.